Jag vill bara få ur mig allt - om min trötthet och ångest

girl, bed, and sleep-bild
 
[Varnar för sjukt långt inlägg]
Klockan är just nu tjugo i fyra på natten och jag är vaken. Så jag tänkte att jag lika gärna kan skriva ett blogginlägg om någonting som stört mig ett bra tag nu. 
Jag kan säga att sen jag började tonåren har jag känt mig konstant trött och låg på energi. Jag kan bara anta att det startade i och med det att jag blev deprimerad. Men medan jag kommit ur depressionen sen länge tillbaka, så har jag inte kommit ifrån tröttheten. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag har kronisk trötthet, för jag har aldrig kollat upp det. Det har inte ens funnits i mina tankar förrän idag. 
Det är dock något som påverkar min vardag varje dag, hela tiden. Under en väldigt lång tid kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Jag accepterade bara att jag måste vara lat helt enkelt. Men på teaterlektionerna var det en sak alla mina lärare pekade ut när jag framförde mina monologer, scener eller vad jag nu höll på med. Det var en kommentar jag alltid fick - ''Natalie, du har för låg energi.'' 
Innan de sa det till mig hade jag aldrig tänkt på det. Det hade aldrig slagit mig innan. När jag tyckte att jag stod där på scenen och gav allt jag kunde, så sa de till mig att jag inte nådde dit jag borde. Och den här kommentaren har hängt efter mig sen dess och jag vet att ja, jag har låg energi. Det är något jag har velat fixa, men jag har inte gjort det. 
Förra hösten var nog en av de värsta tiderna i mitt liv. Känslan av att ha förlorat Charles, mina vänner och Santa Barbara var stor. Jag kände mig konstat ledsen och värdelös. Jag hade ständig ångest, för att jag inte kunde hitta ett jobb, för att jag inte hade energin till att leta jobb, och för att jag kände mig som en börda för mina föräldrar. 
Men sen åkte jag till usa, och när jag satt på Starbucks med min dator medan Charles jobbade så gjorde jag upp en plan. Jag skulle komma hem igen, börja på Miroi, skriva högskoleprovet, hitta ett sommarjobb och så skulle jag börja plugga i höst. Jättebra. Det gav mig ny energi. Och våren var mycket bättre än hösten och sommaren var också bra. Jag kom in på mitt förstahandsval och känslan av att nu ska jag äntligen ge mening till mitt liv var genom taket. 
 
Nu sitter jag här, mitt i natten. Klockan är snart fyra. Jag har ångest, känner stress och jag är så, så trött. Tröttheten försvinner inte. Det spelar ingen roll hur många timmar jag sover, jag är ändå trött när jag vaknar. Det är sällan jag vaknar innan elva mina ''lediga'' dagar. 
Jag har ingen motivation. Jag kan inte hålla mig fokuserad. Trots att jag vill så himla mycket, trots att jag vill kunna ta in all information från mina studier, så tar det stopp. Jag kan sitta och läsa en paragraf i en bok innan jag känner att jag inte kan ta in mer, för att jag är så slut i huvudet. 
Och inte hade jag på tusen år trott att jag, Natalie, som är så självständig och introvert skulle ha problem med att bo själv. Att ha en egen lägenhet, få skriva mina egna regler och göra exakt det jag känner för.
Sen jag kom hit har jag känt mig trött konstant. Har inte hängt med på lektionerna och det känns som jag knappt blivit godkänd på mina tentor. Jag lägger ner för lite tid och det stressar upp mig ännu mer. Och stressen brer på ångesten. Det känns som jag lägger ner för lite tid på allt, och för mycket tid på att bara ligga i min säng framför min dator. Trots att jag inte borde vara trött, är jag det hela tiden.
 
Varför jag skriver det här är för att jag måste få ur mig det. Får jag det ut ur huvudet och ner på papper (eller bloggen) så känns det mer verkligt. 
Jag hade lektion idag, och sen satt jag kvar i skolan och pluggade en stund. Men jag var så himla trött, för jag gick upp vid nio och hade inte somnat förrän halv sex igår morse. Så jag läste ett kapitel i boken och sen gick jag hem. Istället för att laga mat och fortsätta, som min plan var, somnade jag. Och så vaknade jag vid elva igen. Inte så konstigt att jag inte kan somna med tanke på det kanske. 
Men jag blev rätt arg på mig själv. Skulle jag nu kunna plugga det jag hade tänkt? Såg mig runt om i lägenheten på allt det stökiga. Kollade mot köket där det är fullt med disk. Kollade på min hög av tvätt som jag borde gjort redan för två veckor sen. Alltså, hur kan man strunta i att tvätta på två veckor? 
Så jag bestämde mig för att städa lite, för att få mig själv att må bättre. Tittade lite på videos på youtube där folk pratar om saker som hänt i deras liv. Bestämde mig för att söka och se om det finns någon video där någon pratar om hur de löst sin ångest... och så hittar jag en video som handlar om trötthet.
 
Jag klickade på den direkt. Och klickade vidare på fler. Och så läste jag lite om det på internet. 
Så nu har jag skrivit en lista på saker jag vill ordna upp i mitt liv. Det är väl det jag ville komma till helt enkelt. Jag får ofta infall om att jag vill städa upp mitt liv. Men det här är något som jag tänkt på i tre månader nu. Jag vill inte känna mig trött längre. Jag vill ha mer energi. Jag vill få tillbaka min motivation och kunna känna mig smart igen, för det gör jag inte just nu. 
Så här är mina tankar: Börja träna igen, försöka äta bättre, fixa i ordning mina sömnvanor. Dessa är väl saker som är rätt självklara för många, men jag har helt enkelt inte haft orken. Sen har jag en lite mer detaljerad lista, men jag tänkte inte skriva ner allt. 
Jag vet att koffein är något som gör att ångesten bara blir värre, och jag kan rätt stolt säga att jag har slutat dricka powerking sen några veckor tillbaka. Jag hade gjort det när jag kom till Växjö, sen började jag igen. Sen slutade jag, och så provade jag dricka powerking för någon vecka sen, men jag njöt inte av det alls. Och jag längtar absolut inte tillbaka till det. 
Så man kan väl säga att jag redan har börjat lite. Jag har börjat ta D-vitaminer för att försöka förhindra höstdeppigheten. Som ni förstår av mitt inlägg har det väl inte funkat helt ordentligt än. Men det kommer nog. 
 
Jag vill bara bli den bästa versionen av mig själv jag kan. Vill inte höra att jag är lat längre. Vill inte intala mig själv att jag är det heller. Jag vet att jag kan när jag verkligen vill, det har jag bevisat för mig själv flera gånger. Och nu är det dags igen. Det kanske kan bli mitt nyårslöfte för 2016. Tänker dock börja redan nu.
Så om ni orkat läsa ända hit, kan vi väl kalla det ett kontrakt eller något. Jag ska försöka göra allt jag kan för att få upp min energi och min motivation igen. 
Tror det hela slog till som en käftsmäll med det som hände i Paris. Att man känner sig så hjälplös. Liksom, jag vill kunna hjälpa till och det är därför jag pluggar det jag gör. Men om jag inte pluggar bra, hur kommer jag då kunna göra skillnad i framtiden?
Kanske är det bara peppa nattankar som talar, men har jag det skrivet här, och börjar jag precis nu så kan jag inte dra mig ur det. Vi kan väl säga att det är ett löfte, en utmaning. Och sådana tar jag på allvar. Jag har redan börjat utmana mig själv (tänker på bland annat att jag jobbat på Sivans, och ska jobba igen på onsdag, trots nervositeten och ångesten jag får). Så det är lika bra att fortsätta, den här gången stort. 
Det här inlägget kanske är skitlarvigt att läsa. Men det känns inte larvigt för mig. Tröttheten är något jag haft i flera år, men aldrig orkat kämpa mot ironiskt nog. Nu är det dags. 
Klockan är tjugo över fyra nu. Dags att försöka sova. 
N~

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0