Kärleken

(100+) Tumblr
 

 

Jag tror inte att det är någon som läser här längre. Kan ju bero på att jag aldrig skriver något här. Det känns rätt sorgligt. Det här har varit bloggen jag haft längst. Har på sätt och vis varit min dagbok. Vad har jag gjort om dagarna? Hur känner jag? Vad händer i mitt liv egentligen? Och jag älskar att gå tillbaka och läsa här.
Men nu har jag två andra bloggar & mitt liv är så fyllt av händelser att det inte riktigt finns tid. Idag känner jag dock för att skriva här, för de som vill läsa. Och i det här inlägget berättar jag väldigt mycket. Behöver få det ur mig.


Det är nästan två månader sen jag kom tillbaka hit till Santa Barbara. För det mesta har jag känt mig otroligt glad och lycklig, men just nu i denna stund känner jag mig ledsen. Kärleken är boven, som så ofta.
Under hela sommaren försökte jag komma över honom. Försökte att inte tänka på honom, men det gjorde jag ändå. Jag försökte intala mig själv att jag inte tyckte om honom längre. Och för att vara helt ärlig var jag riktigt arg. Arg och ledsen.
När vi skiljdes åt i maj, så skiljdes vi som vänner. Och det var så himla skönt. Det kändes äkta och som saker verkligen skulle kunna ordna sig. Men det gjorde de inte. Jag bestämde mig för att inte skriva till honom, för det var alltid jag som började. På sätt och vis testa honom för att se om han skulle ta upp kontakten, se hur viktig vår vänskap var för honom. Som jag känt på mig och visste innerst inne, så skrev han inte på hela sommaren.
Första dagen jag kom tillbaka skrev han till mig på fb. Sa att han saknat mig och ville träffas. Det gjorde vi. Mellan oss kändes det stelt. Jag var fortfarande arg på honom och visste inte hur jag skulle bete mig. Så jag sa att jag var trött, det var därför jag inte pratade.
När helgen kom bestämde vi oss för att försöka festa hos honom i nya huset. Det blev inte mycket till fest. Men det slutade med att han låg i mitt knä och jag drog mina fingrar genom hans hår, precis som det brukade vara innan vi gjorde slut. Vi pratade om allt och inget.
Så lyfte han handen och smekte min kind, tittade mig i ögonen och jag visste vad det var som höll på att hända.
"Don't."
"Am I crossing a line here?"
"Yes, you are."
Jag fattade knappt att det hänt. På sätt och vis kände jag någon sorts skadeglädje. Men det som hänt gjorde mig bara argare än någonsin.
Dagen efter fick jag ett sms där han bad om ursäkt. Och jag svarade "Just don't do it again."
Efter det försökte vi vara bara vänner igen och det funkade rätt bra. Men snart började jag inse att jag inte alls var över honom som jag trott, tvärtom hade jag fortfarande väldigt mycket känslor kvar.
Men jag kände mig redo att försöka komma över honom. Flörtade sönder med killar på alla fester vi var på. Mötte en kille som jag faktiskt började gilla (innan jag insåg hur dumt det var). Och jag fick hela tiden signaler av honom att han blev avundsjuk eller ledsen. Inte bara jag såg det. Mina kompisar gjorde det med. Innerst inne ville jag ju ha honom tillbaka, men var det verkligen en bra idé?
Så kom den kvällen då allting brast. Det var fest här hemma hos oss. Jag drack, flörtade med den andra killen jag skrev om och hade riktigt roligt. Jag ser att Emmy pratar med honom och han verkar nere. Men jag försöker ignorera det. Bara ha kul. Sen går killarna ut ur rummet och Emmy kommer fram till mig.
"Vad är det du håller på med?"
"Vad menar du?"
"Ser du inte att han är ledsen?" Och så berättar hon något för mig som gjorde så himla ont. Allt brast. Tårarna började rinna och jag sprang ut från lägenheten. Bort, bort, bort till mitt favoritställe där det bara är jag och stjärnorna. Det gick nog en timma innan jag bestämde mig för att gå tillbaka.
Jag sa inte ens hej till mina kompisar som jag inte sett på månader, jag gick bara rakt in på mitt rum och la mig i min säng. Försökte somna. Ville drömma och glömma bort verkligheten för en stund.
Men då kom Benita in på rummet, undrade hur det var. Jag spillde allting för henne och jag grät igen. Sen kom Emmy och Benita gick. Fortsatte försöka trösta mig. Sen kom en knackning och någon öppnade dörren.
"Can I talk with Natalie?"
Emmy gick ut och vi pratade. Jag berättade om hur arg jag var på honom, att jag var ledsen. Höll ingenting inne. Och han sa till mig att han var ledsen. Att han visste att han betett sig som en idiot mot mig. Och jag sa att jag inte kunde släppa taget om honom, hur mycket jag än ville. Han sa att han ångrade att han någonsin släppt taget om mig. Att jag var en underbar person.
Vi kramades, pratade ut och det kändes så himla skönt. Men jag sa till honom att "this doesn't mean we are back together." Han svarade att det förstod han. Han ville att vi skulle ta det sakta, han ville lära känna den riktiga mig. Jag höll med.
Bara några dagar efter det skulle vi åka till IV för att festa. Han verkade inte riktigt vara på humör. Jag såg att det var något med honom. Dagarna som gått hade jag varit så himla glad. Var så himla skönt att bara få ur sig allt. Jag tyckte om honom och han visste om det. Det kändes skönt.
Vi gick in på ett rum och snackade. Han hade en dålig dag, men det var inte bara det. Jag kände att det var något mer. Han sa till mig att han ville ta saker sakta, lära känna mig. Ja, det kom vi överens om. Men så sa han också att det var okej om jag ville träffa andra killar, att jag inte skulle vänta på honom.
Förvirrad. Så himla förvirrad. I mina öron lät det som att han inte alls ville försöka igen. Och det förstörde den kvällen för mig. Jag spenderade den gråtandes, och pratade ut med en kompis. Jag kunde inte sluta när jag kom hem, utan fortsatte prata med Charles om det i timmar.
Dagen efter gick jag på en promenad med Charles. Berättade för honom att jag kände att det var lika bra att lägga ner allting. Vi är bättre som kompisar och jag tror inte att han gillar mig på samma sätt som jag gillar honom. Charles tyckte att jag skulle ge det två veckor och verkligen försöka och se vad som skulle kunna hända. Det lät bra och jag bestämde mig för att verkligen ge det en chans. En sista chans för att se om det skulle kunna funka.
Dagarna efter det gick upp och ner. Tankar om att jag borde lägga ner allt, till tankar om att jag verkligen inte ville ge upp. För det mesta såg saker och ting bra ut. Vi umgicks mer än vad vi någonsin gjort. Pratade minst varannan dag med varandra och jag försökte verkligen. Insåg att jag tycker verkligen om den här killen och sakerna som inte funkar, de vill jag fixa. För jag vill att det här ska gå. Jag öppnade mig för honom på ett sätt jag inte gjort förut. Litade på honom. Och jag lyssnade på honom, fanns där för honom när han behövde någon att prata med. Brydde mig om honom. Han sa att det var längesen han känt att någon brytt sig så mycket om honom som jag gjorde och att han var glad att han hade mig i sitt liv. Själv hade jag tänkt mycket på det och jag sa att det spelar ingen roll om vi bara kommer vara vänner, eller om det leder till någonting mer. Allt jag vet är att jag vill ha honom i mitt liv. Och jag menade det verkligen.
Medan vissa saker pekade mer mot att vi skulle vara vänner, fanns det andra saker som pekade mot mer än det. Ibland kändes som han var avundsjuk. Speciellt på att Charles och jag på senaste tiden blivit så nära vänner. Kände mig ganska förvirrad. Jag ville i alla fall mer, och det visste han.
I fredags vaknade jag upp på dåligt humör. Hade ont i magen och kände att det inte riktigt var min dag. Medan de andra drog på fest bestämde jag mig för att vara hemma. Det kändes som att om jag drack skulle saker nog sluta fel. Så det blev en hemmakväll med Charles och Mauritz. Vi hade kul och jag mådde bättre än tidigare under dagen. Charles somnade och jag kände inte för att gå hem själv, så jag bestämde mig för att sova över. Jag hade nästan somnat när dörren öppnades då Amanda, Nick och han kom hem. Trött var jag inte riktigt med på vad som hände. Hörde Nick säga till Charles att Jennifer och Nathan hånglat med varandra minst tre gånger på festen. Tänkte inte så mycket på det, eftersom jag nästan sov. Men så började min mobil plinga en massa. Emmy skrev till mig och var helt upprörd. Hon ville att jag skulle komma hem direkt. Varför? Det ville hon inte skriva till mig över fb, men jag drog det ur henne.
Det handlade inte bara om en oskyldig kyss. Och när jag äntligen vaknat till ordentligt förstod jag vad det faktiskt var som hade hänt. Jag bestämde mig för att gå hem mitt i natten.
Just då kände jag inte så mycket. Jag var arg, men alldeles för trött för att inse vad det var som hänt. Det var inte förrän jag vaknade på morgonen nästa dag som jag insåg hur sviken jag kände mig. Hur ont det gjorde. Ville inte prata med någon av dem. Jennifer kom för att säga förlåt, men jag var för arg för att prata. Visste att jag bara skulle säga saker jag inte menade. Så hon gick igen.
Mauritz sa att Nathan var ledsen, att han verkligen ångrade sig och att han tycker om mig. Att han känner att jag är den enda personen som verkligen brytt sig om honom. Jag sa att jag inte brydde mig och att han inte alls tycker om mig. Om han gör det visar han det på ett jävligt konstigt sätt.
I söndags skickade han ett meddelande till mig på fb. Det absolut sämsta jag någonsin läst. Han sa bara att han var ledsen och han undrade vad de andra tyckte om honom nu. Jag svarade inte.
Trots att jag försökte distrahera mig från att vara arg, gick det inte speciellt bra. Men igår gick det från att vara arg till att bli ledsen. Jag grät för första gången sen kvällen i IV.
Idag kom Jennifer över. Vi pratade ut och jag sa att jag förlåter henne, men det som hände var inte okej. Men vänskap är viktigare för mig än min stolthet.
Jag har fortfarande inte pratat med Nathan. Vill inte. Känner inte för det. Jag är bara jävligt sårad. Hade det varit en anna tjej, fine. Jag hade blivit ledsen, men accepterat det och det hade varit okej. Men det här var Jennifer. En av mina bästa kompisar här. Det är inte okej någonstans.

Just nu känner jag mig ledsen. Förvirrad. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet att det smartaste är att släppa allt, vilket jag planerar att göra. För det är inte värt det. Jag blir bara sårad och ledsen om och om igen. Jag orkar inte vara ledsen eller arg längre. Jag vill känna mig glad och lycklig. Men känslor är som de är och man styr inte över dem. Men jag tänker försöka glömma honom. Det är bäst så. Jag hoppas bara att jag lyckas, för det är så himla svårt.

Jag är en smart person. Jag fattar vad det är jag borde göra. Det är som när man kollar på filmer, serier eller hör om andra personer. Man tänker att "du fattar väl att det inte kommer leda till någonting bra? Det finns någon bättre för dig där ute". Saken är den att man fattar, man vet det. Men man vill någonting helt annat. Och det är svårt att lyssna till sitt huvud, när hjärtat skriker något annat.

Jag är kär och det suger.

N~ 

 
*ooooooooooooo* | via Tumblr
truth
just remember | via Tumblr
Friends

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0