...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 1436679776

Jag vill bara få ur mig allt - om min trötthet och ångest

girl, bed, and sleep-bild
 
[Varnar för sjukt långt inlägg]
Klockan är just nu tjugo i fyra på natten och jag är vaken. Så jag tänkte att jag lika gärna kan skriva ett blogginlägg om någonting som stört mig ett bra tag nu. 
Jag kan säga att sen jag började tonåren har jag känt mig konstant trött och låg på energi. Jag kan bara anta att det startade i och med det att jag blev deprimerad. Men medan jag kommit ur depressionen sen länge tillbaka, så har jag inte kommit ifrån tröttheten. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag har kronisk trötthet, för jag har aldrig kollat upp det. Det har inte ens funnits i mina tankar förrän idag. 
Det är dock något som påverkar min vardag varje dag, hela tiden. Under en väldigt lång tid kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Jag accepterade bara att jag måste vara lat helt enkelt. Men på teaterlektionerna var det en sak alla mina lärare pekade ut när jag framförde mina monologer, scener eller vad jag nu höll på med. Det var en kommentar jag alltid fick - ''Natalie, du har för låg energi.'' 
Innan de sa det till mig hade jag aldrig tänkt på det. Det hade aldrig slagit mig innan. När jag tyckte att jag stod där på scenen och gav allt jag kunde, så sa de till mig att jag inte nådde dit jag borde. Och den här kommentaren har hängt efter mig sen dess och jag vet att ja, jag har låg energi. Det är något jag har velat fixa, men jag har inte gjort det. 
Förra hösten var nog en av de värsta tiderna i mitt liv. Känslan av att ha förlorat Charles, mina vänner och Santa Barbara var stor. Jag kände mig konstat ledsen och värdelös. Jag hade ständig ångest, för att jag inte kunde hitta ett jobb, för att jag inte hade energin till att leta jobb, och för att jag kände mig som en börda för mina föräldrar. 
Men sen åkte jag till usa, och när jag satt på Starbucks med min dator medan Charles jobbade så gjorde jag upp en plan. Jag skulle komma hem igen, börja på Miroi, skriva högskoleprovet, hitta ett sommarjobb och så skulle jag börja plugga i höst. Jättebra. Det gav mig ny energi. Och våren var mycket bättre än hösten och sommaren var också bra. Jag kom in på mitt förstahandsval och känslan av att nu ska jag äntligen ge mening till mitt liv var genom taket. 
 
Nu sitter jag här, mitt i natten. Klockan är snart fyra. Jag har ångest, känner stress och jag är så, så trött. Tröttheten försvinner inte. Det spelar ingen roll hur många timmar jag sover, jag är ändå trött när jag vaknar. Det är sällan jag vaknar innan elva mina ''lediga'' dagar. 
Jag har ingen motivation. Jag kan inte hålla mig fokuserad. Trots att jag vill så himla mycket, trots att jag vill kunna ta in all information från mina studier, så tar det stopp. Jag kan sitta och läsa en paragraf i en bok innan jag känner att jag inte kan ta in mer, för att jag är så slut i huvudet. 
Och inte hade jag på tusen år trott att jag, Natalie, som är så självständig och introvert skulle ha problem med att bo själv. Att ha en egen lägenhet, få skriva mina egna regler och göra exakt det jag känner för.
Sen jag kom hit har jag känt mig trött konstant. Har inte hängt med på lektionerna och det känns som jag knappt blivit godkänd på mina tentor. Jag lägger ner för lite tid och det stressar upp mig ännu mer. Och stressen brer på ångesten. Det känns som jag lägger ner för lite tid på allt, och för mycket tid på att bara ligga i min säng framför min dator. Trots att jag inte borde vara trött, är jag det hela tiden.
 
Varför jag skriver det här är för att jag måste få ur mig det. Får jag det ut ur huvudet och ner på papper (eller bloggen) så känns det mer verkligt. 
Jag hade lektion idag, och sen satt jag kvar i skolan och pluggade en stund. Men jag var så himla trött, för jag gick upp vid nio och hade inte somnat förrän halv sex igår morse. Så jag läste ett kapitel i boken och sen gick jag hem. Istället för att laga mat och fortsätta, som min plan var, somnade jag. Och så vaknade jag vid elva igen. Inte så konstigt att jag inte kan somna med tanke på det kanske. 
Men jag blev rätt arg på mig själv. Skulle jag nu kunna plugga det jag hade tänkt? Såg mig runt om i lägenheten på allt det stökiga. Kollade mot köket där det är fullt med disk. Kollade på min hög av tvätt som jag borde gjort redan för två veckor sen. Alltså, hur kan man strunta i att tvätta på två veckor? 
Så jag bestämde mig för att städa lite, för att få mig själv att må bättre. Tittade lite på videos på youtube där folk pratar om saker som hänt i deras liv. Bestämde mig för att söka och se om det finns någon video där någon pratar om hur de löst sin ångest... och så hittar jag en video som handlar om trötthet.
 
Jag klickade på den direkt. Och klickade vidare på fler. Och så läste jag lite om det på internet. 
Så nu har jag skrivit en lista på saker jag vill ordna upp i mitt liv. Det är väl det jag ville komma till helt enkelt. Jag får ofta infall om att jag vill städa upp mitt liv. Men det här är något som jag tänkt på i tre månader nu. Jag vill inte känna mig trött längre. Jag vill ha mer energi. Jag vill få tillbaka min motivation och kunna känna mig smart igen, för det gör jag inte just nu. 
Så här är mina tankar: Börja träna igen, försöka äta bättre, fixa i ordning mina sömnvanor. Dessa är väl saker som är rätt självklara för många, men jag har helt enkelt inte haft orken. Sen har jag en lite mer detaljerad lista, men jag tänkte inte skriva ner allt. 
Jag vet att koffein är något som gör att ångesten bara blir värre, och jag kan rätt stolt säga att jag har slutat dricka powerking sen några veckor tillbaka. Jag hade gjort det när jag kom till Växjö, sen började jag igen. Sen slutade jag, och så provade jag dricka powerking för någon vecka sen, men jag njöt inte av det alls. Och jag längtar absolut inte tillbaka till det. 
Så man kan väl säga att jag redan har börjat lite. Jag har börjat ta D-vitaminer för att försöka förhindra höstdeppigheten. Som ni förstår av mitt inlägg har det väl inte funkat helt ordentligt än. Men det kommer nog. 
 
Jag vill bara bli den bästa versionen av mig själv jag kan. Vill inte höra att jag är lat längre. Vill inte intala mig själv att jag är det heller. Jag vet att jag kan när jag verkligen vill, det har jag bevisat för mig själv flera gånger. Och nu är det dags igen. Det kanske kan bli mitt nyårslöfte för 2016. Tänker dock börja redan nu.
Så om ni orkat läsa ända hit, kan vi väl kalla det ett kontrakt eller något. Jag ska försöka göra allt jag kan för att få upp min energi och min motivation igen. 
Tror det hela slog till som en käftsmäll med det som hände i Paris. Att man känner sig så hjälplös. Liksom, jag vill kunna hjälpa till och det är därför jag pluggar det jag gör. Men om jag inte pluggar bra, hur kommer jag då kunna göra skillnad i framtiden?
Kanske är det bara peppa nattankar som talar, men har jag det skrivet här, och börjar jag precis nu så kan jag inte dra mig ur det. Vi kan väl säga att det är ett löfte, en utmaning. Och sådana tar jag på allvar. Jag har redan börjat utmana mig själv (tänker på bland annat att jag jobbat på Sivans, och ska jobba igen på onsdag, trots nervositeten och ångesten jag får). Så det är lika bra att fortsätta, den här gången stort. 
Det här inlägget kanske är skitlarvigt att läsa. Men det känns inte larvigt för mig. Tröttheten är något jag haft i flera år, men aldrig orkat kämpa mot ironiskt nog. Nu är det dags. 
Klockan är tjugo över fyra nu. Dags att försöka sova. 
N~

Kärleken

(100+) Tumblr
 

 

Jag tror inte att det är någon som läser här längre. Kan ju bero på att jag aldrig skriver något här. Det känns rätt sorgligt. Det här har varit bloggen jag haft längst. Har på sätt och vis varit min dagbok. Vad har jag gjort om dagarna? Hur känner jag? Vad händer i mitt liv egentligen? Och jag älskar att gå tillbaka och läsa här.
Men nu har jag två andra bloggar & mitt liv är så fyllt av händelser att det inte riktigt finns tid. Idag känner jag dock för att skriva här, för de som vill läsa. Och i det här inlägget berättar jag väldigt mycket. Behöver få det ur mig.


Det är nästan två månader sen jag kom tillbaka hit till Santa Barbara. För det mesta har jag känt mig otroligt glad och lycklig, men just nu i denna stund känner jag mig ledsen. Kärleken är boven, som så ofta.
Under hela sommaren försökte jag komma över honom. Försökte att inte tänka på honom, men det gjorde jag ändå. Jag försökte intala mig själv att jag inte tyckte om honom längre. Och för att vara helt ärlig var jag riktigt arg. Arg och ledsen.
När vi skiljdes åt i maj, så skiljdes vi som vänner. Och det var så himla skönt. Det kändes äkta och som saker verkligen skulle kunna ordna sig. Men det gjorde de inte. Jag bestämde mig för att inte skriva till honom, för det var alltid jag som började. På sätt och vis testa honom för att se om han skulle ta upp kontakten, se hur viktig vår vänskap var för honom. Som jag känt på mig och visste innerst inne, så skrev han inte på hela sommaren.
Första dagen jag kom tillbaka skrev han till mig på fb. Sa att han saknat mig och ville träffas. Det gjorde vi. Mellan oss kändes det stelt. Jag var fortfarande arg på honom och visste inte hur jag skulle bete mig. Så jag sa att jag var trött, det var därför jag inte pratade.
När helgen kom bestämde vi oss för att försöka festa hos honom i nya huset. Det blev inte mycket till fest. Men det slutade med att han låg i mitt knä och jag drog mina fingrar genom hans hår, precis som det brukade vara innan vi gjorde slut. Vi pratade om allt och inget.
Så lyfte han handen och smekte min kind, tittade mig i ögonen och jag visste vad det var som höll på att hända.
"Don't."
"Am I crossing a line here?"
"Yes, you are."
Jag fattade knappt att det hänt. På sätt och vis kände jag någon sorts skadeglädje. Men det som hänt gjorde mig bara argare än någonsin.
Dagen efter fick jag ett sms där han bad om ursäkt. Och jag svarade "Just don't do it again."
Efter det försökte vi vara bara vänner igen och det funkade rätt bra. Men snart började jag inse att jag inte alls var över honom som jag trott, tvärtom hade jag fortfarande väldigt mycket känslor kvar.
Men jag kände mig redo att försöka komma över honom. Flörtade sönder med killar på alla fester vi var på. Mötte en kille som jag faktiskt började gilla (innan jag insåg hur dumt det var). Och jag fick hela tiden signaler av honom att han blev avundsjuk eller ledsen. Inte bara jag såg det. Mina kompisar gjorde det med. Innerst inne ville jag ju ha honom tillbaka, men var det verkligen en bra idé?
Så kom den kvällen då allting brast. Det var fest här hemma hos oss. Jag drack, flörtade med den andra killen jag skrev om och hade riktigt roligt. Jag ser att Emmy pratar med honom och han verkar nere. Men jag försöker ignorera det. Bara ha kul. Sen går killarna ut ur rummet och Emmy kommer fram till mig.
"Vad är det du håller på med?"
"Vad menar du?"
"Ser du inte att han är ledsen?" Och så berättar hon något för mig som gjorde så himla ont. Allt brast. Tårarna började rinna och jag sprang ut från lägenheten. Bort, bort, bort till mitt favoritställe där det bara är jag och stjärnorna. Det gick nog en timma innan jag bestämde mig för att gå tillbaka.
Jag sa inte ens hej till mina kompisar som jag inte sett på månader, jag gick bara rakt in på mitt rum och la mig i min säng. Försökte somna. Ville drömma och glömma bort verkligheten för en stund.
Men då kom Benita in på rummet, undrade hur det var. Jag spillde allting för henne och jag grät igen. Sen kom Emmy och Benita gick. Fortsatte försöka trösta mig. Sen kom en knackning och någon öppnade dörren.
"Can I talk with Natalie?"
Emmy gick ut och vi pratade. Jag berättade om hur arg jag var på honom, att jag var ledsen. Höll ingenting inne. Och han sa till mig att han var ledsen. Att han visste att han betett sig som en idiot mot mig. Och jag sa att jag inte kunde släppa taget om honom, hur mycket jag än ville. Han sa att han ångrade att han någonsin släppt taget om mig. Att jag var en underbar person.
Vi kramades, pratade ut och det kändes så himla skönt. Men jag sa till honom att "this doesn't mean we are back together." Han svarade att det förstod han. Han ville att vi skulle ta det sakta, han ville lära känna den riktiga mig. Jag höll med.
Bara några dagar efter det skulle vi åka till IV för att festa. Han verkade inte riktigt vara på humör. Jag såg att det var något med honom. Dagarna som gått hade jag varit så himla glad. Var så himla skönt att bara få ur sig allt. Jag tyckte om honom och han visste om det. Det kändes skönt.
Vi gick in på ett rum och snackade. Han hade en dålig dag, men det var inte bara det. Jag kände att det var något mer. Han sa till mig att han ville ta saker sakta, lära känna mig. Ja, det kom vi överens om. Men så sa han också att det var okej om jag ville träffa andra killar, att jag inte skulle vänta på honom.
Förvirrad. Så himla förvirrad. I mina öron lät det som att han inte alls ville försöka igen. Och det förstörde den kvällen för mig. Jag spenderade den gråtandes, och pratade ut med en kompis. Jag kunde inte sluta när jag kom hem, utan fortsatte prata med Charles om det i timmar.
Dagen efter gick jag på en promenad med Charles. Berättade för honom att jag kände att det var lika bra att lägga ner allting. Vi är bättre som kompisar och jag tror inte att han gillar mig på samma sätt som jag gillar honom. Charles tyckte att jag skulle ge det två veckor och verkligen försöka och se vad som skulle kunna hända. Det lät bra och jag bestämde mig för att verkligen ge det en chans. En sista chans för att se om det skulle kunna funka.
Dagarna efter det gick upp och ner. Tankar om att jag borde lägga ner allt, till tankar om att jag verkligen inte ville ge upp. För det mesta såg saker och ting bra ut. Vi umgicks mer än vad vi någonsin gjort. Pratade minst varannan dag med varandra och jag försökte verkligen. Insåg att jag tycker verkligen om den här killen och sakerna som inte funkar, de vill jag fixa. För jag vill att det här ska gå. Jag öppnade mig för honom på ett sätt jag inte gjort förut. Litade på honom. Och jag lyssnade på honom, fanns där för honom när han behövde någon att prata med. Brydde mig om honom. Han sa att det var längesen han känt att någon brytt sig så mycket om honom som jag gjorde och att han var glad att han hade mig i sitt liv. Själv hade jag tänkt mycket på det och jag sa att det spelar ingen roll om vi bara kommer vara vänner, eller om det leder till någonting mer. Allt jag vet är att jag vill ha honom i mitt liv. Och jag menade det verkligen.
Medan vissa saker pekade mer mot att vi skulle vara vänner, fanns det andra saker som pekade mot mer än det. Ibland kändes som han var avundsjuk. Speciellt på att Charles och jag på senaste tiden blivit så nära vänner. Kände mig ganska förvirrad. Jag ville i alla fall mer, och det visste han.
I fredags vaknade jag upp på dåligt humör. Hade ont i magen och kände att det inte riktigt var min dag. Medan de andra drog på fest bestämde jag mig för att vara hemma. Det kändes som att om jag drack skulle saker nog sluta fel. Så det blev en hemmakväll med Charles och Mauritz. Vi hade kul och jag mådde bättre än tidigare under dagen. Charles somnade och jag kände inte för att gå hem själv, så jag bestämde mig för att sova över. Jag hade nästan somnat när dörren öppnades då Amanda, Nick och han kom hem. Trött var jag inte riktigt med på vad som hände. Hörde Nick säga till Charles att Jennifer och Nathan hånglat med varandra minst tre gånger på festen. Tänkte inte så mycket på det, eftersom jag nästan sov. Men så började min mobil plinga en massa. Emmy skrev till mig och var helt upprörd. Hon ville att jag skulle komma hem direkt. Varför? Det ville hon inte skriva till mig över fb, men jag drog det ur henne.
Det handlade inte bara om en oskyldig kyss. Och när jag äntligen vaknat till ordentligt förstod jag vad det faktiskt var som hade hänt. Jag bestämde mig för att gå hem mitt i natten.
Just då kände jag inte så mycket. Jag var arg, men alldeles för trött för att inse vad det var som hänt. Det var inte förrän jag vaknade på morgonen nästa dag som jag insåg hur sviken jag kände mig. Hur ont det gjorde. Ville inte prata med någon av dem. Jennifer kom för att säga förlåt, men jag var för arg för att prata. Visste att jag bara skulle säga saker jag inte menade. Så hon gick igen.
Mauritz sa att Nathan var ledsen, att han verkligen ångrade sig och att han tycker om mig. Att han känner att jag är den enda personen som verkligen brytt sig om honom. Jag sa att jag inte brydde mig och att han inte alls tycker om mig. Om han gör det visar han det på ett jävligt konstigt sätt.
I söndags skickade han ett meddelande till mig på fb. Det absolut sämsta jag någonsin läst. Han sa bara att han var ledsen och han undrade vad de andra tyckte om honom nu. Jag svarade inte.
Trots att jag försökte distrahera mig från att vara arg, gick det inte speciellt bra. Men igår gick det från att vara arg till att bli ledsen. Jag grät för första gången sen kvällen i IV.
Idag kom Jennifer över. Vi pratade ut och jag sa att jag förlåter henne, men det som hände var inte okej. Men vänskap är viktigare för mig än min stolthet.
Jag har fortfarande inte pratat med Nathan. Vill inte. Känner inte för det. Jag är bara jävligt sårad. Hade det varit en anna tjej, fine. Jag hade blivit ledsen, men accepterat det och det hade varit okej. Men det här var Jennifer. En av mina bästa kompisar här. Det är inte okej någonstans.

Just nu känner jag mig ledsen. Förvirrad. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet att det smartaste är att släppa allt, vilket jag planerar att göra. För det är inte värt det. Jag blir bara sårad och ledsen om och om igen. Jag orkar inte vara ledsen eller arg längre. Jag vill känna mig glad och lycklig. Men känslor är som de är och man styr inte över dem. Men jag tänker försöka glömma honom. Det är bäst så. Jag hoppas bara att jag lyckas, för det är så himla svårt.

Jag är en smart person. Jag fattar vad det är jag borde göra. Det är som när man kollar på filmer, serier eller hör om andra personer. Man tänker att "du fattar väl att det inte kommer leda till någonting bra? Det finns någon bättre för dig där ute". Saken är den att man fattar, man vet det. Men man vill någonting helt annat. Och det är svårt att lyssna till sitt huvud, när hjärtat skriker något annat.

Jag är kär och det suger.

N~ 

 
*ooooooooooooo* | via Tumblr
truth
just remember | via Tumblr
Friends

Sånt här får mig att känna att jag är en jävligt bra person i jämförelse

 Bara ett himla bra klipp om hur religioner kan få människor att göra idiotiska saker

17 Juni 2013, Måndag

Girl | via Tumblr
Jag är dålig på att skriva känner jag.
Skriver ett inlägg, men sen publicerar jag det aldrig. Börjar göra något annat mitt i eller hittar ingen bra bild.
 
Det har iaf varit en bra vecka... förra veckan alltså. Jag hade kul i helgen. Under studenten var jag hos Divie. Åt en massa god indisk mat. Sen for vi vidare till Palle och jag hade faktiskt riktigt kul.
I lördags var det karnival & jag var hög på lyckokänslor.
 
Idag, måndag, har varit lite halvseg. Jag var nere på stan för lite ärenden. Träffade upp Arpita & Lisa. Sen har jag kollat serier och bara varit. Skulle dragit till Emmy, men så blev det inte. Fick en sån konstig huvudvärk & hon hade ont i magen. 
 
Imorrn blir det att gå upp lite tidigare. Vill falla tillbaka i det. Ska gå mer ärenden & så en powerwalk ute på Gränsö med Arpita & Lisa. Emmy fyller år också. Så det blir nog att träffa upp henne en sväng för att hitta på något iaf!
 
Hoppas jag kan bli bättre på att skriva. Min dator är trasig, btw. En av anledningarna I guess. Men mest lathet.
N~

Sail cat

 
'
Den här får mig alltid att skratta. Awesome!

10 Juni 2013, Måndag

 
 
Och så gick det några dagar igen.
Jag har varit i Gamleby & kollat in deras second hand med Ells. Jag hittade inget, tråkigt nog. Har annars hört att det ofta går att hitta en del bra där. 
I lördags var jag hos Evelina ute i Tofvehult med ett gäng för grillkväll. Var mysigt tills alla knott började bita sönder oss. De har en häst/ponny vid namn Charlie som var skitsöt. Han fick vara med oss. Senare drog vi ner på stan där det var en hel del folk, men jag tyckte det kändes lite B. Mest för att det typ inte gick att snacka med varandra på grund av den höga musiken. Var på Sahara. 
Igår vet jag inte riktigt vad den dagen gav. Låg kvar i sängen länge. Hade en dröm som startade mina tankar. Tror jag träffade typ alla personer jag någonsin mött i den drömmen alltså. Och det var vissa personer som stod ut speciellt mycket. Därav alla tankar. 
 
Och idag... Idag har inte börjat speciellt mycket bättre. Har bara insett hur mycket jag saknar usa och hur grymt det skulle vara att flytta till uk få jobba med Game of Thrones på något sätt. Skulle älska det. 
Har precis duschat å käkat och ska träffa upp Arpita snart bl.a. Har saknat den bruden!
N~

5 Juni 2013, Onsdag

Large
 
Hittade nada igår på stan! Vilket var surt för mig, men rätt nice för min plånbok. Köpte en bikinitrosa dock. Hittade en svart som såg bra ut. 
Inget speciellt hände igår. Vi myste framför tvn igår typ. Såg på senaste Game of thrones avsnittet. Det var helt cp! Så jävla bra, så jävla brutalt. 
 
Vaknade runt 7 imorse. Jas skulle upp och iväg för klassresa till Kolmården. Jag fick två paket. Jas hade gjort en älva till mig & så fick jag ett halsband jag sagt jag tyckte om av Becca. Hon säger att hon har mer till mig, men att jag får vänta lite, hahah.
Nu ska vi snart iväg till något jäkla lyxsolarium typ. Hemma i Västervik runt halv fyra. Får se vad min födelsedag har att erbjuda! :)
Skriver säkert senare
N~

4 Juni 2013, Tisdag

Large
Att sitta (läs: Dansa, sjunga, hoppa och bara vara allmänt störd) i Beccas lägenhet själv får mig att inse hur mycket jag längtar till att skaffa eget. Dock kommer jag har bästa roomiesarna nästa termin i nya, braiga lägenheten, så det kommer ju bli awesome ifs!
 
Blev väckt av Becca klockan sju imorse. Kände att jag kunde sovit en stund till, men jag var tvungen att få upp Jas till skolan sen när hon drog. Nu känner jag mig rätt pigg. Har suttit på balkongen & solat med grym musik i en ny bikini. Har precis fixat mig, käkat och allt, så jag tänkte dra ner till stan. Vill till Monki & tänkte även kolla in Myrorna. 
 
Igår latade vi oss på balkongen på morgonen, sen drog jag & Becca till centrum och kollade in lite affärer. Köpte två bikiniöverdelar på H&M. Hade fortfarande pengar kvar på ett presentkorten jag fick i julas av Moster & Emilie, så det kostade mig bara 70 i slutändan. Tyckte jag var rätt nice! 
Käkade tacos till middag sen och gottade oss framför tvn. Slocknade runt elva, vilket min syster tyckte var helt otroligt eftersom jag brukar vara vaken senast av alla. Somnade till och med före Jas, som bestämde sig för att sova på golvet så hon inte kunde strypa mig, hahah. 
 
Nej, nu ska jag dra mig! Vi hörs folks!
N~

3 Juni 2013, Måndag

Large
Vi får se om den här jetlagen någonsin lägger sig. Vaknade klockan sex imorse av hur kvavt det var i rummet & av att Jas kramade om min hals med sin arm. Typ ströps. 
Har suttit en stund på balkongen, pratat med Charles, läst bloggar av rikemansungar som bor i Stockholm & väntar på att syster och Jas ska vakna. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite avis på de där snorungarna i Sthlm. Champagne till frukost medan man sitter i pyjamas från VS... skulle inte direkt tacka nej till det. Dock har alla personer vi mött i SB som varit från Stockholm varit så jävla dryga, förutom Sammie och Majas kille Fredrik. Nja, nej. Jag ska inte börja med en massa fördomar nu. Vet att det finns nice folk där också!
 
Kom fram till Nkpg strax efter åtta. Amanda ringde när jag satt på spårvagnen och berätta något så grymt, jävla roligt. Kan tyvärr inte berätta. Men låt mig säga att det gjorde hela min dag.
Var framme i Hageby runt nio. Blev kramkalas och att ge ut presenter.
Syrran gillade sina - fem par trosor & två body mists från VS (hon fick även påsen), samt en nyckelring med sitt namn på en alldeles egen walk of fame stjärna, hahah.
Jas fick ett par turkosa converse, ett California republic linne, två halsband, en 1D-kudde och två lipsyler - med lukt/smak av pommes och hamburgare. Så jävla vidrigt, men riktigt kul. Ells fick en med bacon, hahah. 
 
Jag vet inte riktigt hur den här dagen kommer se ut. Jag hoppas dock på Monki & Istanbul Kebab, hahah. 
Ha det bäst folks!
N~

2 Juni 2013, Söndag

Älskade Santa Barbara
 
Har fortfarande jetlag, vilket innebär att jag inte är helt sync med tiden. När vi kom till SB tog det cirka en vecka innan vi blivit vana, så det är inte så konstigt. Kom hem runt midnatt där mellan tisdag-onsdag. 
Jag längtar tillbaka till SB som jag vet inte vad. Lilla Västervik har inte så mycket att erbjuda mig längre känner jag. Blir galen. Så jag drar mig till Norrköping idag och stannar till tisdag kväll/onsdag morgon.
 
Har i alla fall träffat ett gäng härliga vänner. Ells som jag saknat som ett as, Divie, Evve & Lisa.
Idag var jag hemma hos min bror & kollade in hans nya lägenhet. Min andra bror var också där, så det blir att träffa hela syskonskaran idag! Och nu är det inte långt kvar till jag blir faster! Tror på en pojke. 
 
Ska försöka skriva från Nkpg. Tar dock inte datorn med mig. Orkar inte. 
Annars fyller jag 20 på onsdag. På fredag drar jag troligtvis till Lund över helgen med Amanda & Emmy. 
Och det var det. Vi hörs snart!
N~

I Västervik igen

 
 Jag är åter hemma i Sverige och jag har tänkt mig börja blogga dagligen igen. Vi får se hur det funkar, right? 
Tänkte slänga upp antingen ett stort jävla inlägg, eller fem mellanstora, för att sammanfatta min tid i usa. Hur låter det?
 
Kommer upp ett inlägg senare, ett sånt där ni säkert kommer känna igen - om min dag - woop woop! 
N~

We got the power to make you love

 

1 Maj 2013, Onsdag

 
Har inget internet alls nu på BV. Den enda platsen är skolan, så här sitter jag just nu. 
Sen förra helgen har mitt liv varit rätt så upp och ner. Tröttnade på att jag & Nathan var så lite med varandra, berättade att jag vill ta det på allvar. Men han kände att han inte vågade eftersom jag snart ska åka hem & hela situationen kommer bli jobbig, dessutom är jag säker på att han inte kände likadant för mig som jag gjorde för honom. Trist som fan och jag har varit både ledsen och arg, men jag klarar mig. Känns konstigt bara att bara vara vänner. Samtidigt känner jag mig fri igen och jag tror det är bättre för mig att inte vara med honom. Kändes som jag tappade mig själv lite där ett tag och nu är på väg tillbaka. Men nej, jag har inte släppt honom & det kommer nog ta en stund. Men ja, jag mår bra för övrigt.
Allt i skolan går bra. Får A i det mesta, men D i mitt senaste exam eftersom jag inte orkade plugga. Har hänt en hel del roliga grejer, även en del tråkiga då så som sagt, men ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vi har varit på Universals (grymt!) och Amanda har fyllt 20.
Tror att när jag kommer hem igen gör jag en summering av hela terminen, vad som har hänt. 
Ska hem och käka nu. Skriver mer när jag kan & har något att berätta!
N~

Äntligen

 
Jag har inte kunnat logga in på min blogg på nästan två veckor, och jag lovar er, det har gjort mig galen. Det riktigt kliar i fingrarna. Det är något fel på vårt internet och jag hatar det.
Men jag vill att ni ska veta att jag mår bra. Skolan är inte det roligaste just nu med uppgifter, läxor och prov hela tiden. Ännu jobbigare känns det att veta att det bara är drygt en månad kvar av allt. Helt sinnes! Om 40ngt dagar åker jag hem till Sverige igen. Det ska bli så himla, himla skönt och roligt, men samtidigt känns det som det är alldeles för tidigt att åka hem. 
 
De senaste veckorna har det i alla fall varit grymma fester med grymma personer, jag har umgåtts med mina fina vänner och jag har bara haft det väldigt bra. Bio, tjejkväll, grillkväll, filmkvällar och häng. På fredag åker vi till Universal studios, skolresa. Ska bli himla kul. 
Just nu har jag hamnat i en period då jag känner mig himla tråkig. Jag vill börja ta mer risker igen. Göra nya saker, våga mer. Vill ha mer spänning i livet. Allt känns så... normalt och vardagligt. Jag vill flyga igen.
 
Jag har egentligen inte något speciellt att berätta, jag blev bara förvånad att jag äntligen kom in här. Är hos Amanda och Jennifer. Kommer förhoppningsvis kunna skriva som vanligt snart igen!
N~
 

†††††††††††††††††††††††††

Natson

Natson

RSS 2.0
bloglovin